Me, Myself & I

Hur själviska är det sunt att vara?

Jag känner att samhället påvisar en tendens att vända, men herregud vad själviska vi är!

Många av oss har säkert läst om hur äldre och gravida inte får sitta på bussar och tunnelbanor då vi andra hävdar att vi klev på först och således har rätt att få sitta.

Inom försäljning är många tävlingsinriktade egoister vars löner ofta bygger på egen framgång.
Försäljning ”som sport” är en skön blandning av lag och individuell sport. Ibland slår dock egoismen över och tar onaturliga proportioner. Ett exempel:

Träffade några säljare som talade om att de var så besvikna att deras chef inte förstår hur bra dom är. De ansåg att dom borde ha minst 15-20 % mer betalt då andra i deras omgivning har det. Jag frågade lite undrande om dom slagit sina mål och påvisat ett beteende som visar att de även bryr sig om teamet och företaget. De tittade lite undrande och den ena utbrister; ”men, dom måste ju betala först!”

Jag blir så trött på när jag träffar människor som hävdar att först skall dom bli belönade, sen kan dom leverera. Är misstanken att bli lurad så hög att jag inte litar på någon?

Jag tror jag börjar bli gammalmodig som upplever att duktiga människor ser sig själv i ett sammanhang. En teamspelaren som vinner i längden. Men, yrkeslivets ibland självutnämnda stjärnor – ofta män i övre medelåldern – visar genom sina löner, bonusodeller och skatteplanering att det finns bara en som är viktig; Me, Myself & I.

Glöm inte, det är roligare och fira med någon än att vinna ensam. Jag tror på laget.